Tjust härads sigill
från 1500-talet

Kungsvägen (Strandavägen eller Stora Landsvägen)


 


 
En riktigt historisk väg som man lätt når ifrån Edsbruk är den sträcka av den gamla Kungsvägen som vindlar fram mellan Skedshult och Gusum.

Vägen är en lång ålderdomlig landsvägssträcka, som till största delen fortfarande är i bruk. Vad man vet är att den s.k. Strandavägen - vägen utmed kusten mellan de båda stapelstäderna Kalmar och Västervik, bröts under Karl XI:s regeringsperiod (1655-1697).

Denna bygdens tidigare huvudled i nord-sydlig riktning ledde in i Södra Tjust härad i Hjorted ifrån Misterhults socken. I kyrkböcker finns vägen omnämnd när den här och där fick ny sträckning för att man skulle slippa alltför branta backar eller för att komma närmare sockenkyrkan. Vägen bestod under medeltiden av en ridstig men finns visad som väg på gårdskartor från 1650-talet. Vägen är c:a 2 mil lång och går till sin början utmed sjön Vindommens östra strand. Sträckan är just här intakt i sin medeltida sträckning.

Ta av på gamla riksvägen vid Edsbruks norra infart, det står Skedshult 10 på skylten. Vägen som byggdes som AK-arbete 1920-talet har i stort sett samma sträckning som den gamla Kungsvägen. Sevärdheter på den här transportsträckan kan vara Tjuvkyrkeberget som ligger strax efter gården Olofsrum till höger om vägen efter tre kilometer. Det är ett populärt berg för klättrare med flera olika banor uppför den lodräta granitklippan. Här finns också en stig att vandra till ett utsiktstorn.

Närmare Skedshult ligger på höger sida gården Ravenäs, där den gamla mangårdsbyggnaden från mitten av 1700-talet  finns kvar. Byggnaden utgörs egentligen av två enkelstugor med gavel mot gavel förenade under ett gemensamt tak. På det gamla gårdstunet i vinkel med ryggåsstugorna finns också en timrad bod från samma tid. Byggnaderna är intakta och väl bevarade och är förklarade som byggnadsminne.

Alldeles innan Skedshult, vid Ringstorp finns en av de bäst bevarade milstenarna, en helmilssten.
 

 

Byarna Skedshult och Öndal är från medeltiden och här börjar vår resa på Kungsvägen. Ta till vänster i Öndal mot Knappekulla. Stora gravfält från järnåldern och en fornborg vid sjön Vindommens sydvästra strand visar att bygden har uråldriga anor. Vindommen är en 15 km² stor, djupt flikig sjö med många mils omkrets. 

En gammal sägen om detta är att det vid Glabo bro nära Skedshults gästgivargård har "från urminnes tider" vid norra ändan stått ett träkors, och om detta berättas att det var rest till minne av ett mord, en gång skulle två män ha slagit följande vad; den ene skulle gå fram och tillbaka till Stockholm, den andre skulle vandra runt sjön Vindommen, och den av dem som först kom tillbaka till denna bro skulle vinna vadet; den som gick till Stockholm lär ha kommit först tillbaka, varöver den andre blev så förtörnad att han slog ihjäl sin kamrat. Liknande minnesmärken över dråp finns på andra håll nära riktigt gamla vägar, ibland kan det vara ett riskast, men korset restes för att de vägfarande med sina böner skulle hjälpa den stackars själen. 



 

 Vindommen är en härlig badsjö med klippor och sandstränder. Den som vill kan köpa fiskekort, vattnet bjuder bland annat på god tillgång på gös.

Fiskgjuse, häger och lom häckar vis sjön. Vid västra delarna av sjön, vid Hannäs, förekommer en art av ätlig groda som är mycket sällsynt.

Längs stränderna finns bra cykelvägar med vackra naturupplevelser. Vintertid är Vindommen ett uppskattat utflyktsmål för skridskoåkare.
 



På den fortsatta färden norrut slingrar sig grusvägen, smal och backig och med jämna mellanrum, det vill säga var ¼ mil, dyker milstenar upp.

Stenarna är huggna i kalksten och alla har årtalet 1737. Hel- och halvmilstenarna har dessutom Fredrik I:s spegelmonogram.

År 1649 infördes "Krogare- och gästgifware ordningh", en lag som innebar att gästgivargårdar skulle hålla gäster med nödtorftigt husrum samt stallrum för hästarna. Vidare skulle finnas annan nödtorftig utrustning liksom öl och mat. Denna lag kom att gälla ända in på 1800-talet. Utmed kungsvägen låg gästgiverigårdar i Skedshult, Knappekulla och Åby. 

Mellan Öjelsbo gård och Knappekulla by går vägen i en lång och brant backe, Ropställsbacken. Namnet förklaras av att postdiligensens förare därifrån brukade ropa över sjön till Porsnäs, för att därifrån få hjälp med dragare över backen.

Vid vägskälet i Knappekulla kan man ta en paus vid ruinen av Tryserums gamla kyrka, där finns också en lanthandel.

Vid horisonten anar man konturen av Tryserums gamla kyrkas ruin på kyrkkullen.
 

Lanthandeln vid Knappekulla vägskäl.

På den fortsatta färden norrut mot Östgötagränsen passerar man Häradssätter och därefter Garpedalen, där det i skogen vid första milstenen från Älgerum räknat har hänt dramatiska saker.

I Tryserum-Hannäs Kulturhistoriska Stiftelses årsbok 2003-2004 kan man läsa en skrämmande historia om hur skoningslös rättvisan var mot en misstänkt postrånare. Nils Fredrik Nilsson, själv postförare, dömdes den 30 maj 1828 till "straff och androm till skräck och varnagel mista högra handen, halshuggas och steglas". I årsboken, som finns på biblioteket, kan man läsa hela den tragiska historien om Nils Fredrik.

I Älgerum, eller Åhult som byn numera heter, passerar man en bro över bäcken och därmed är vi inne i Östergötland. Ån avvattnar sjön Yxningen och rinner ut i saltsjön vid Valdemarsvik.