Bergsbruket vid Gladhammar
 Utsikt över Tjursbosjön från Solbergsfältet, gruvfältets södra del. |
Gladhammarsgruvorna tillhör de äldsta i landet, de har med kortare
och längre
uppehåll bearbetats under en tidsrymd av omkring 400 år. Järnmalm bröts från år 1525 och en hytta för järnframställning fanns vid Thorsfallsån ett år senare. Kopparmalm började brytas på 1560-talet då greve Svante Sture får höra talas om att järnmalmen vid Gladhammar var så uppblandad med koppar och svavel , dvs kopparkis så att järnet i praktiken var odugligt. På grevens initiativ startades gruvbrytning och ett kopparverk anlades som dock på grund av dålig lönsamhet efter en kort tid läggs ner. |
Nu ligger gruvorna öde till 1619 då Gustav ll Adolf låter några
borgare i Västervik starta gruvdrift, de insåg dock snart att de
behövde erfaren hjälp och införskrev från Holland några
valloner som var villiga att fortsätta driften. Från 1621 och några
decennier framåt bearbetades malmfältet på kopparmalm med
framgång. År 1655 läggs gruvor och verk ner för att inte tas upp
förrän 1738 då man åter börjar bearbeta kopparmalm.
Kobolt upptäcks i början av 1770-talet, utvinning sker
parallellt med kopparbrytningen ända fram till 1803 då verksamheten
återigen tillfälligt upphör i Gladhammars bergsbruk. Mellan år 1819 -
1826 utvinner man återigen kobolt, därefter är driften nedlagt
fram till 1870, då man påträffar en rik koboltmalm.
Vi vet att man under 1800- talet har uttagit 4.260 ton koboltmalm (6-procentig malm), det gör Gladhammarsgruvorna till Sveriges genom tiderna största koboltfyndighet.
Kobolt har flera användningsområden, det viktigaste är som legeringsmetall i hårdmetaller, men mineralet används även som torkmedel i svart tryckfärg och koboltsalter som är blå har använts i 100-tals år för att färga glas, porslin, lera och emalj.
Mängden koppar som tillverkats är liten, endast 320 ton. För järn saknas uppgifter om tillverkningsmängd.
Under 1800-talet arbetade drygt hundra personer med brytning och förädling.
| I bildens mitt syns den mörka öppningen till stollgången, en
gruvgång som går från bergets fot 156 meter, rakt in till
Tyskgruvan i Holländare- fältet.
Gången användes för att avleda vatten ur gruvan, man sparade in pumpar. |
|
