Tjust härads sigill
från 1500-talet

Dikter

Gustaf Ahlm

 

Gustaf Ahlm föddes den 29 oktober 1862 i Gladhammar men tillbragte sina uppväxtår i Västrum. Han avlade sin mogenhetsexamen vid Västerviks läroverk, och efter en tids sökande på olika områden bl.a. som tidningsman, valde han lärarbanan och bosatte sig därefter i Västerås där han avled 1896. Trots att hans nya hembygd blev Västmanland, som han också diktade mycket om, var det Tjustbygden, barndomslandet, som alltid stod hans hjärta närmast. 

Hela sitt liv nedtecknade han historier, skrönor, egna minnen och dikter om Tjustbygden. Efter hans död lät Föreningen "Västervikspojkarna" ge ut  materialet. Boken fick namnet Min hembygd i Tjust, nedan följer några smakprov, låna den gärna på biblioteket och läs historierna och sagorna och se fotografier från en svunnen tid i Tjust.
 

Ekera i Tjust

En  kan inte svälje så mycke som finns;
en kan inte tälje så mycke en minns,
å nu var de när, att ja ekera glömt,
som sen urminnes tider gjort Tjust så berömt.
E å e här å där eller månge i park,
tess armod å dyrti dom fällde i mark.
Näe alri ja glömmer hur vackert dä va
me eker ve eker mä grönskande bla.

 

   Kretsgång

På vår kommer sommer. Ta vare på den,
för rässom en harn ä han borte igen,
å höstbäcka skvalver i sidder å dale!
En rår inte för att en säjer hu´vale
å längtes te rimfrost å glanskis å snö
å urvädersdans över dalgång å sjö.
Sen väl en fått vinter, så vill en ha sommer
me solsken å grönske å kärlek å blommer.

Ve kusten

Gack opp å si från berga hur allt däromkring
vill ordne sa å sluter i ring utom ring!
Den innerste välver sa vacker å grön
me åker å äng opp mot sidder å krön.
Den millerste ä grågrön å videre sträckt å tycks som me dimme å dunst va i släkt.
Den ytterste ä blå å söker te slå e bro dit en hoppas få gå.

 

  

De blå

Hadde Tjust sa e fane så skulle ho va blå,
så skulle ho va blå me e fiskmås på
te å flyge från mast var en sursump flöte
milla Valdemarsvika å Huneböte.
Eller också borde där ett sillstim stå
som glänste å gliste u de blå.
  Var gång ja sitt havet så här långt in i lann,
ja tänkt:" Sä kärvänligt di möter varann".
Var gång, som ja utifrån lannsikte fått
å skiftninga följde från grönt in i grått.
någe ljuvt ma betog,
mine tanke di drog
inåt dimblå sänker i skog.
 		  

Gustaf Ahlm nedtecknade många historier som berättades i skymningsstund i stugorna, till exempel den om  FIOLLÅTEN; Det var dans på Bondtovehults loge för länge, länge sedan. Fram emot midnatt tog fiolen sig en egen låt, hur än spelman bjöd till att föra stråken. Fiolen lät beständigt så här:

 

Truddelunt, sluddedrunt,
här danser käre mors dotter i Tovehult
runt, runt, runt
tungt, tungt, tungt
hjärtet så sorgefullt.
Ja ä för lång,
å bytta är för trång,
å bröstet trycks in.
Käre mor, käre mor, ta ur pinn, pinn, pinn!
Käre mor, käre mor, ta ur pinn!

  

Man bröt upp golvet. Under det stod en bytta. I den låg ett barn, som bonddottern fött i lönn och gjort av med. Det var mylingen efter barnet som röjde henne.                            Nedtecknat år 1891.
 

Det var så många underliga saker som berättades om den gamla vällingklockan vid Gamlegård på Helgerums slott, att det för oss pojkar, fattiga på sensationer i vår lilla avkrok av världen, innebar en hel upplevelse att få  se den, ännu hellre höra den ringa sina, som vi tyckte, silverklara toner ut över bygden. En gång smög jag mig ner till Gamlegården. Där hängde den under en takhuv, efter en stund kom rättaren, löste repet och började ringa. Klockan hade en sällsam djup klang. Så här lät det:

 

När bena slår i stövelskafta
som kläpp, gå te mermålsafta,
sök krafta i näveräska,
spjälkorg å sälskinnsväska!
Ät o drick å kom igen,
långt de ä te kväller än.
Ja ja män, ja ja män,
långt ä te den.

Tjustbygd, Du fagra

Tjustbygd, du fagra, du älskade väna

aldrig i världen jag skönare såg.

Strålande pärla i landskapets krona
smekt utav glittrande Östersjövåg.

Nordiska Hellas med tusende öar,
blommande vårar med näktergalssång.

Susande skogar och blånande sjöar,
som i sitt djup spegla skyarnas gång.

Där bor ett släkte med idoga händer,
vilka hårdnat vid hacka och plog,
och uti havet vid skärfyllda stränder
fiskarn sin not sedan urminnes drog.

Barndomens hem för oss kärast på jorden,
kärlek och trohet där bo uti dem!

Sagornas Tjustbygd, för oss är du vorden
minnenas tempel och drömmarnas hem.

Dikten skriven av Hr Gustaf Sundberg, Gamleby och tonsatt av musikdirektör Carl Magnusson, Västervik